Det är nu det börjar glesa ut sig på gymmen. Nu lösgodisförsäljaren återfår hoppet om att han är i rätt bransch trots allt. Inte ens kvällstidningarna orkar längre hålla sin smala linje. Artiklarna om hur du snabbt tappar kilon, återfår lust och energi är utbytta mot recept på semlor. Det är långt kvar till sommaren. Det är mörkt ute. Det är tid för återhämtning, gärna med en katt tätt intill.
Meningen med denna månad är att vara snäll mot sig själv. Om bara en månad går solen ned en timma senare. Den som varje dag vill inhämta en liten gnutta hopp laddar omedelbart ned appen ”Solen”. För varje dag blir det nu ljusare! Och februari är en kort månad. Faktiskt bara 19 dagar kvar tills marskatterna vaknar ur sin vintervila!
Men med detta sagt välj nu inte liggläge hela helgen lång. Vädret växlar. Förra helgen hade vi sagolika vinterdagar. Jag hoppas du njöt! Idag var jag startklar för en joggingunda i det grå klockan 12:40. Precis då öppnade sig himlen. Bara att vänta.
Träning i att bromsa och klara av att stilla sig en stund. Så tränad är jag inte, i konsten att hantera februari, att jag intog en meditativ ställning i väntan på bättre väder. Nej YR-appen fick avgöra om det var väntan värd eller om det bara var att klä av sig för en tramptur på motionscykeln istället. Norrmännen ingav hopp. Regnet skulle stilla sig efter tio minuter.
Becky hade nu vaknat till liv.
Rörelse vid entrén! Hon är en sann optimist denna katt. Jag tror att hon tror att det varje dag ska vara strålande sol på den Italienska Rivieran. Att hon emigrerat till väderväxlande Sävedalen bekommer henne inte.
Maräng är betydligt väderklokare.
Regnade det igår regnar det idag. En meter snö igår: flera meter snö idag. Alltså ingen brådska ut. Becky däremot måste ut och känna av vädret, med svansen, varje dag.
Idag tänkte hon inte ens på att sansa sig och låta morrhåren känna vind, fem språng ut på gräsmattan så snart jag gläntat på dörren. Lika snabbt var hon tillbaka ylande om att svansen blivit blöt! Jag kunde inte låta bli att skratta medan jag torkade henne med handduken.
Det var synd att hon inte visste vad norrmännen siat om. Och inte var jag så mycket klokare skulle det visa sig.
Jag gav mig så av när hällregnet lagt sig, påpälsad för kallt var det ju. 1,5 km hemifrån då den tyngsta biten, uppförsbacken, var avklarad och benen äntligen vaknat och förstått vad som gällde.
Jag tar några snabba pigga språng och får sedan veta exakt hur Becky nyss kände sig.
Solen väljer inte att blotta en liten strimma ljus, nej, har man gömt sig tillräckligt länge finns tydligen ingen mottfullhet i att blotta sig!
Asfalten med ens snustorr av värmeböljan.
Våren är på gång.
4