13 dagar kvar av tjugi-tjugi
Den här tiden på året brukar han vara i fullgång med sin reseplanering. Enligt tradition vill han välkomna det nya året, vartannat år, i ett annat land.
Jag som trivs allra bäst hemma har framtill nu tyckt att det varit alldeles underbart att slippa våndas. Med en bokad resa börjar min oro! Jag vill inte lämna mina svansbarn. Jag stannar gärna hemma medan han reser runt jorden – bara jag slipper lämna katterna.
Men ett äktenskap är som ni vet, givande och tagande.
Orostankar
För ett år sedan var vi på en tre veckor lång resa i Vietnam. Jag saknade katterna varenda dag och ägnade dem såklart massor av onödiga orostankar då de hade den bästa omsorgen man kan tänka sig. Inga förändringar mer än att husfolket var på resa och kattluckan stängd.
I alla fall tyckte jag, där på en strand med en hund under min solstol, att jag hade ”ställt upp något enormt” som följt med på ännu en långresa!
Där och då startade jag mitt ”arbete”.
Mycket kvällsjobb
Nästa dag på en ö-tur ordnade jag så att barnen fick bära omkring öns foto-objekt nummer ett. Nej inte en apa utan en supersöt valp, lik Sankt Bernard!
På den tråkiga färjeresan från punkt A till B plockade jag fram mina ned-sparade bilder på hundar som sökte nytt hem. (Som jag såklart redan visste Allt om). Mycket arbete, läs mejlkonversation, på kvällstid, naturligtvis efter solnedgång när han ändå passade på att ”inte-kunna-låta-bli att jobba lite”.
Det var inte ett enkelt jobb jag skaffat mig fick jag snabbt lära mig. Tidsomställningen gjorde att alla mina förfrågningar inte landade i rätt tid.
Det hände fler än en gång, att barnen hann fastna för en specifik hund på kvällen – men att jag fick berätta att den redan blivit såld vid frukosten.
Pepperoni fick ännu en pepperoni
Kort och gott, jag arbetade hårt i Vietnam. Med att läsa till-salu annonser och att diskutera dessa samt alla de frågor jag hade om dessa hundratals hundraser jag upptäckte fanns – med för mig pålitliga hundkunniga personer hemmavid.
Hunden ”Pepperoni” vid bästa pizzerian i byn fick ännu fler smakbitar, som han inte skulle haft! Ja vi var inte de enda förstås som råkade tappa något på marken.
Ännu ett svansbarn?
Den ändå tuffaste utmaningen i arbetet var att övertyga min (kattälskande) familj att vi behövde en hund, också! Maken hade redan för cirka 15 år sedan, på någon av de första dejterna deklarerat att ja tack till barn men aldrig en hund! (Undertecknad ville då vid samtalet hellre ha en katt. Än ett barn).
När vi väl landade i Sverige i mitten på januari var ingenting klart men jag hade gjort grovjobbet. Barnen ville väldigt gärna ha en hund!
Kravlista
Hunden skulle vara: typ vit för att matcha våra katter. Men allra viktigast: bota Honom från hundrädslan, mannen som hatar hundar…
(Kravlistan växte efterhand men där och då, mitt i den enorma ”arbetsbördan”, visste jag inte att jag hade : TUR).
I rättan tid hade jag påbörjat detta arbete (för tid tar det att planera och hitta rätt familjemedlem), året som skulle bli DET hundåret 2020!
Ni som inte är uppdaterade på fronten kan jag berätta för att det sålts blandraser på Blocket för 50´tusen. Såpass desperata har människor blivit efter hundsällskap i år.
Så här i väntan på jul – med tretton dagar kvar av det märkliga året som kommer att gå till historien är jag, lycklig katt- och hundägare. Tre katter och en hund bor med oss i Vita huset.
Planering
Vi hittade vår hund i somras. Pricken som uppfyllde vartenda krav och varenda önskemål familjen tillsammans formulerade – där på andra sidan jordklotet -.
Vem vet när han kan planera en resa igen? Mannen som nu tycker om åtminstone en hund.
Jag tror faktiskt han är igång och självklart förbereder jag mig nu också i äktenskapet. När resan blir måste jag vara lite mer förberedd, på vad jag vill ha i gengäld – .
God jul, ta hand om er!
PS:
Nedan en länk till den som vill kan läsa mer om hundåret 2020. ”Pricken” i artikeln är vår hund stolt mamma till :).
Pandemin gjorde 2020 till ett riktigt hundår – Arbetet