Knappt har fotot på mig med alla fyra svansbarn i soffan hunnit landa i hennes inkorg förrän frågan kommer.
”Va? Har ni ny soffa igen”?
Jo, vi sliter ut soffan på två år numera. Den används. Ambitionen var förstås att hunden skulle ligga i sin korg på vardagsrumsgolvet. Det gick lika bra som regeln att barn inte får äta frukost i vardagsrummet – ens när föräldrarna redan är på jobbet. Det sprack. Och vad bäst är, alla är mycket gladare så.
[Hos oss: soffa = för alla. Sängar = alla har en egen].
Jag hade en kompis när jag var liten, vars vardagsrum man endast fick betrakta på avstånd. Glasdörren var alltid stängd, förmodligen låst. Jag undrar om föräldrarna ens tillät sig själva att sitta där i museet någon gång. Tveksamt.
När kompisen fick hälsa på hos oss släppte hon loss. Satte gärna på stereon. Hoppade i soffan. Frågade om vi hade glass. Skrattade högt. Började leva.
Saker man har är till för att användas är mitt motto. Och huvva-mej jag tror jag börjar likna min far.
Väskor och jackor har lämnats till skräddaren och jag ser till att smörja in mina ridstövlar efter varje användning för att förlänga deras livslängd ytterligare några säsonger.
Så frågar man mig så blir det nej på om jag saknar att besöka shoppingcenter. Det är faktisk en, på topp-fem, över saker jag avskyr.
Julgranen börjar ge upp
När jag var liten hade vi aldrig en riktig julgran så detta med barr är en ny bekantskap.
Hos människor utan djur förmodar jag att barret stannar under granen. Hos oss har vi barr på de mest spännande ställen. På köksbordet. I badkaret. I min ridhjälm i hallen.
Det gör ingenting. Dammsugning är min mest frekventa hobby. Varje dag sedan åtta år tillbaka.
Innan Maräng flyttade in tyckte jag att varannan- var tredje dag var lagom. Mycket hobbyaktivitet redan då.
Belles fetisch
När snön äntligen föll och stannade på marken samlades hela familjen i nya inne-men-ute-rummet för att se om det var sant som vi trodde. Belles väg i snön!
”Men guud vad gulligt! Helt otroligt. Undrar hur länge hon satt där”? (Ropar barnen i munnen på varandra).
I den fyra centimeter tunna snön syns tydligt vem som gått var. Belle har i vanlig ordning gått och satt sig under granen på altanen. En mörk fläck har bildats av hennes kroppsvärme. När hon varit nöjd med sina betraktelser har hon gått i sina egna spår – tillbaka in igen. (Jag missade att fota ögonblicket).
Ingen julefrid för Poh
Jag vet inte hur det varit för er men för mig räckte det med lite lagom pynt i år. Kanske rentav bara det pyntet som jag ville ha.
Ingen att ta ”hänsyn till” utifrån det lilla firandet av julen. Av någon anledning har det dumpats gammalt släkt-pynt hos den med vind så brist råder ej. (Hörde förresten nyligen att gamla tomtar kan vara nog så värdefulla så de kanske återbetalar sin hyra i sinom tid).
Becky har inte låtit sig smittats av årets julefrid utan haft fullt sjå i vanlig ordning. En morgon undrade vi om hon verkligen tänkt ut att just hunden behövde få lite julkänsla!
En halshuggen tomte, en snögubbe utan sin hatt och en polkagris från julgranen låg i hundens korg i köket. Hunden blev såklart överlycklig, åt upp polkagrisen med plast och allt (jag hann få ut några centimeter).
Medan jag skällde på katten på skåpet hämtade hunden sin röda filt och lade sig med filten och svansen mellan benen i sin korg.
Två katter och hunden vill ligga –
Den tredje också men inte på mig. Bredvid duger. I soffan alltså.
Det är med andra ord tid att stänga av datorn. Luta sig tillbaka och bara vara :).
Trevlig helg!