Jag har sett väldigt trött ut på de senaste årens kort. Tänkt att det var en ren tillfällighet. Joggat 05:30 på morgnarna, före jobbet. Känt mig pigg men hör och häpna, sett likförbaskat trött ut. Sanningen kommer ikapp. Det är så jag ser ut nu.
Jag beklagar mig för fel person. Snyggaste 50 plussaren, kvinnan som alltid ser tipp-topp ut, skakar på huvudet. ”Vänta du bara”. Och veckan efter råkar det slinka ur mig ‘jag längtar tills pensionen, så att jag kan leva som dig’. Mannen skakar på huvudet.
”Vakta dina ord unga kvinna. Tiden går fortare än du tror”.
Och tänk. För varje år man tänkt, men usch så jag ser ut! Och när man nu ser tillbaka på korten. Varför var jag inte nöjd! Herregud. Varför kan man aldrig uppskatta läget då det är nuet. Jag får skärpa till mig. Om fem år kommer jag tycka att jag nu, såg oförskämt pigg och ung ut.
Becky är här
Det var en lång resa. Flyget lyfte 06:55 igår och jag landade åter på svensk mark 00:10. Snurrig i huvudet missade jag att anmäla Becky till tullen! Tänkte på familjen som väntat och väntat och väntat och som nu stod i vänthallen och väntade.
I bilen ringde jag tulljouren och förberedde mig mentalt på att behöva åka till närmaste polisstation. Becky mjauade så att tulltjänstmannen inte hörde vad jag sa. Fick hyschat Becky och möttes sedan, tack och lov, av en förstående tulltjänsteman som godtog min ursäkt och förklarade efter vårt samtal, min import godkänd.
Resan tur och retur Italien tog fler timmar, än den borde gjort på grund av försenade flyg. Becky skrek i högan sky på flygplatsen i Venedig, vid vårt första möte, och jag undrade i några långa sekunder vad jag hade köpt. När köpet var klart stoppade jag ner min hand i hennes bur och hon lugnade sig med ens. Hade förväntat mig en kattunge ned kort sommarpäls, a-la anpassad för +34 grader som det var i Italien igår. Fick det motsatta. Massor med päls.
Under väntetiden, köandet efter nya biljetter, det kilometerlånga promenerandet / letandet efter rätt gate i Frankfurt och tillslut vid rätt gate, sov hon i min famn. Blinkade lite när människor kom fram och fotograferade henne. En äldre man insisterade på att även fota mig. Jag bad att få se fotot som han tänkte skicka till sitt barnbarn.
Tänk snälla tankar
Satte sedan på min ljudbok och lyssnade på ett träffande kapitel i boken: När börjar det riktiga livet? 80 års krisen. Kände mig genast lite yngre. Mer förlåtande mot mig själv.
Becky är vår sladdis utan vakennätter. Trots den sena timmen igår kväll satt husse kvar i vardagsrummet. Först när Becky ätit mat, druckit vatten och lagt sig bredvid honom för att spinna kunde han förmå sig själv att gå och lägga sig. Barnen först.
Energisk. En tjötig italienare med mycket att berätta. Galet söt. Självsäker till den milda grad att hon med svansen i vädret jagar ”gammelkatten”! Maräng undrar vad det är frågan om.
En annorlunda midsommar. Men resan värd. Jag ska försöka sammanfatta en checklista för import när jag får tid, letade själv på nätet utan att hitta svar på hur det går till.
Ska hon byta namn? Nä, Becky blir jättebra.
