Fredagen den 13:e jobbade jag lugnt på, till och med en timma längre än vad min ordinarie arbetstid är. ´Få klart allt brådskande` inför arbete hemma / vid behov uttag av semesterdagar kommande vecka – då Maräng var beräknad 17-18/4 (dag 65).
Klockan 15:15 öppnar jag dörren till Vita huset och möts i vanlig ordning av en studsande Becky och en sansad Maräng i entrén. Men något stämmer inte! Maräng är blöt på sin svans! Det ser rött ut…
Åh herregud, låt det inte vara sant! (dag 59-60)
Maräng smiter upp för trappan och jag kutar efter henne. Åh herregud inte idag, det är alldeles för tidigt tänker jag när jag stegar uppför trapporna.
Maräng visar mig vägen in i husses garderob i sovrummet. Där inne, på en väska ligger tre pyttesmå kattungar. En fjärde ligger vid sidan av och jag förstår att den inte lever.
Åhnej åhnej åhnej är min tanke. De är alldeles för små, för tidigt födda. Det här kommer inte sluta bra!
Jag stänger sovrumsdörren om mig för att inte låta barnen få se. Jag tar ut det livlösa knyttet och byter sju ord med min make. ”Jag följer inte med på discot ok”. [Vi skulle vara klassföräldrar på ett disco kl 16-20]. Lillhusse har stora öron och förstår allvaret.
”Jag säger ingenting mamma. Vi vet inte om de klarar sig när de är så tidigt födda. Jag och pappa och stora-T går på discot. Du tar hand om Maräng.”
Sedan blir det tyst.
Jag tänker inte ens tanken att väga kattungarna. Det är inte prio ett när ögat ser hur små de är. Prio ett är att ta hand om kattmamman. Jag föreslår byte av plats för kattungarna men Maräng gillar inte min idé. Bolådan jag gjort i ordning duger inte som bolåda! Maräng lyfter det lilla knyttet jag placerat i bolådan försiktigt i nacken och smiter in under sängen… Jag går ner i köket och vispar ihop en äggula.
Maräng behöver energi, hon behöver få veta att hon har varit helt fantastiskt duktig som klarat förlossningen helt själv.
Jag går upp till sovrummet igen och ser att Maräng smitit in i min garderob med den lilla.
Ok. Ok. Jag tar ut hyllan hon ligger på. Tömmer den snabbt på kläder. Lägger på ett täcke och stoppar tillbaka hyllan. Maräng tittar på med sina stora blåa ögon. Sedan tar hon det lilla knyttet i nacken igen och smiter in, lägger sig på täcket och väntar.
Jag hämtar de andra små liven. De piper och jag får en pytte pytte liten gnutta hopp i hopplösheten. Sedan sträcker jag fram fatet med äggulan. Maräng smaskar i sig maten på några sekunder.
Under de följande ensamma timmarna hinner jag tänka många tankar…
När klockan är 20 bestämmer jag mig. Vägning!
50 gram. 65 gram. 70 gram.
Maräng äter ytterligare en portion mat liggande i garderoben med de tre små liven liggande vid sin sida. Jag stoppar in en värmekudde.
Familjen kommer hem och jag säger att vi kan bara hoppas. Maräng är helt lugn. Maräng utstrålar det här fixar jag.
Och vi tror henne.
