Dagen börjar inte bra.
Jag knackar på min Fitbit och tror inte mina egna ögon.
-07:45.
Jag har all anledning att misstro mina ögon.
Nedanför ögonbrynen, vid högsta läget på nosen, där glasögon ”håller balansen”, skvallrar en illröd markering om att något har hänt med min uppsyn!
Jag sträcker mig efter de mer ”pålitliga ögonen”.
Och konstaterar att mina egna ögon faktiskt talade sanning.
0745 med läs-glasögon också! Exakt den tid mitt arbetspass börjar. På Vasagatan. Inte i Vita huset i Sävedalen.
Klockan åtta är jag ”på” jobbet men hemifrån.
(Varför jag inte ”hört” väckarklockan förklaras av Samsung G9:s förinställda funktion: ”tyst alarm”. Varav denna förinställda funktion vet jag inget men vill gärna veta mer – ).
Jobbtelefonen ringer trots semestertider eller tack vare semestertider. Det är många som vill passa på och nyttja sin ledighet för samtal.
Blinkers
På lunchen är jag äventyrlig och tar min nya leksak, EU moppen, till sushin 5 minuters promenadväg bort. Den fick jag som överraskningspresent i förra veckan; för att öva mig inför en Asien-resa -.
Det går fort och plötsligt förstår jag varför mopeder alltid blinkar framför en fastän de inte svänger!
Mopeder är inte som bilar, blinkers:en behöver stängas av manuellt!
Det var alltså inte min hastighet det var fel på, det var mitt intensiva blinkade åt vänster hela min färd på Göteborgsvägen som gjorde att mina medtrafikanter bakom såg arga, förvirrade ut i min backspegel. Förlåt!
Tant på + 40 fick ingen moppe när hon fyllde 15.
Belle
Belle vill inte smaka på lunchen.
När jag frågar om hon föredrar räka före den serverade laxen tittar hon bort och tassar upp till övervåningen.
När jag går för att titta till henne ligger hon i sin bädd högst upp i det vita trädet. Nosen mot väggen. Där har hon legat 23 h per dygn sedan resten av familjen åkte på semester.
Dagen blir bättre?
När arbetsdagen är avklarad är det dags för nästa vardagsäventyr -.
Jag vet inte om jag är ensam om att, trots innehavande av ”sprillans” ny bil – ja nästen iallafall med tanke på att Jag köpte den till tant själv i 40-årspresent och bilar inte behöver besiktigas de första åren, känna mig galet nervös inför bil-besiktningen! Varje gång!
När besiktningsmannen i förbifarten påminner om kaffeapparaten trycker jag lätt avslappnat på knappen ”svart kaffe”...
När dörren efter honom slår igen dubbeltrycker jag på ”kaffe med mjölk” som ångerknapp. Det rinner såklart över. Det finns servetter och ”skadan” är snabbt upptorkad. Värre är det med det andra?
Jag vet något besiktningsmannen inte vet eller så är ”felet” inte ”så farligt”?
Jag kör min bil på grusvägar. Bilen är min ”stall-bil” så den behöver klara hinder såväl på marken som i luften -.
Dagen blir bättre
”Det var mig då ingen lång-milare det här” .
Besiktningsmannen kliver ur bilen och svingar upp ”plåten” jag inte lyckats få upp trots otaliga försök – med sitt lillfinger(!). (Jag har sett höstlöven på kanterna sen i höstas men inte begripit hur jag ska få ut dem …).
Jag ler mot honom och låtsas vara mycket upptagen av min telefon och (det svaga) kaffet.
I vanlig ordning får jag ingenting veta om ”tillståndet” på min bil. Jag hinner tänka en hel del på besiktningsmännens /kvinnornas ”möjliga” personlighetsdrag och lite katastroftankar… Ett stenskott på grusväg händer så lätt.
Det är när han knackar med pennan som jag förstår att det är dags för mig att gå fram till podiet och få min dom. Byta eller inte behöva byta glas (vindruta).
Tystnad
Jag är van vid att använda tystnad i mina egna samtal men jag vet inte vad det betyder i detta sammanhang så jag klarar såklart inte av att vara tyst! Jag frågar om han ser att jag betalat i förskott….
Han hummar något obegripligt och trycker på en knapp. I andäktig tystnad lyssnar vi på utskriften.
I samma ögonblick som utskriften sträcks fram säger han:
”Ja men då så, vi kanske ses om två år då”?
Glas
Hemma ropar jag på Bellis men ingen katt kommer nerför trapporna.
Jag är van vid 12 stycken Vita tassar (3 katter) som tassar runt mig, klättrar upp på mig och pratar i munnen på varandra. Men nu kommer ingen.
Belle är sur. Eller ledsen. Eller fundersam. Jag vet inte vad men jag vet att hon inte tänker ”ge med sig” lätt.
Och där tänkte jag sätta punkt men vem tror ni fångar uppmärksamheten? Belle har hoppat upp i mattes famn. Nu! Hon ser på mig och försöker bita på mina nya läsglasögon.
Ja hon är inte heller van, vem är van? Vid: ensamhet, tystnad och glas?
”Var är dom (familjen)? När ska vi träffa dom igen” (Belle)
”Snart. Snart. Snart. Några veckor till så” (Jag).
PS1 Och JA ni som hört av er; Belles baktass är läkt.Och nej hon har inte försökt få komma ut en enda gång sen ”olyckan”. Såå skönt!
PS2 Nä detta är inget ”sponsrat inlägg” men jag gillar mina nya ”glas” mycket – slipper vanliga glasögon ett tag till men läsglasögon har öppnat upp en ny skarp läs-värld! (Förut när jag nämnt produkter har jag fått finfina presenter på posten – och det tackar jag inte nej till ).
PS3 Önskar er en finfin sommar, vi ”hörs” förr eller senare.
