Igår, fredagen den 17/6 var det dags för ultraljudet på Blå Stjärnan, för Disco. (Tiden ändrades då den populära hjärtläkaren på sjukhuset hade fått förhinder den 20/6).
Vår busigaste lilla kattunge som charmat alla. Först ute ur bolådan. Alltid redo för lek. Kattungen vars ork aldrig tycktes sina.
Vem kunde tro att Disco kunde må dåligt. Vid besiktningen vid 12 veckors ålder visade veterinären en bekymrad min. Disco fick istället för ett besiktningsintyg en remiss till Blå stjärnans djursjukhus, på grund av blåsljud. Andra kattägare lugnade mig genom att berätta att blåsljud inte behöver vara så allvarligt. Det växer ofta bort och gör det inte det, kan många leva ett bra liv trots allt.
Klockan 13:30 var jag och Lillmatte på plats.
Samma bänk där vi för 11 veckor sedan satt med Lilla grön. Lillmatte kom på det i samma ögonblick vi satt oss.
”Mamma res dig upp, det där är otursbänken! Kom så sätter vi oss på en annan bänk”.
Vi fick ett rum och en kvinnlig veterinär undersökte Disco. ”Blåsljudet är tyvärr över alla gränsvärden. Vi får se vad ultraljudet visar”.
I Sverige finns det ett par erkänt duktiga hjärtdoktorer för katter. Vi fick samma veterinär, som i fjol undersökte Maräng, inför den planerade dräktigheten. Disco blev nu undersökt på exakt samma sätt. Jag smekte honom över hjässan, pratade lugnande. Två assistenter höll honom i benen och veterinären undersökte Disco. ”Så duktig han är”, sade både veterinären och assistenterna.
Jag förstod inte hälften av vad veterinären sa. Jag är inte bekant med medicinska uttryck. Han visade mig ”gröna områden” på skärmen som inte borde varit där, där det inte stod rätt till. Inte ett område utan flera områden.
”Det är inte så vanligt att se det här medfödda hjärtfelet på kattungar, det är vanligare bland hundar. Han kan leva i ett år. Max i fem år. Ni behöver inte ta något beslut idag”.
Vi fick ett eget rum. En egen paus vilket vi är tacksamma över. Tårarna ville inte sluta rinna. Lillmatte med Disco i knät. ”Vi satte oss på fel bänk mamma! Jag sa ju att vi skulle sitta på en annan bänk”. Tillsammans gjorde vi det obegripliga begripligt. Vi skulle åka ifrån kliniken utan Disco. Ingenting skulle bli bättre av att vi flyttade fram det fruktansvärda beslutet. Han skulle inte bli bättre med tiden. Han skulle bara bli sämre. Veterinärerna sade att i detta läget var detta, det bästa beslutet.
Lilla Disco åkte så till månen, till Lilla Grön …
Disco levde och lekte som om varje dag, varje lek skulle vara den sista. Nu förstår vi varför. Leken skulle ta slut alldeles för tidigt. Hej då min lilla vän. Hej då allas vår lilla Disco.
Varmt tack till Alla er som hört av er på olika sätt ♥.
