Kattallergi

Jag får ofta frågan om hur det är med min allergi nu. Hur kan jag ha katt. Hur kommer det sig att jag kan rida. De som frågar mig känner mig och vet att jag under 10 års tid inte kunde åka spårvagn. Inte kunde vistas utanför ett stall. Inte kunde andas i närheten av katter, hundar och hästar. Nu har jag egen katt. Jag rider. Min dotter rider. Men jag skulle inte skaffa hund.

2003 flyttade jag från Östersund till Göteborg. Det var då, precis som nu, helt omöjligt att få någon bostad. Efter 6 månader på mammas soffa blev jag erbjuden en pytteliten etta i Guldheden. Jag hade förtur då jag var 25 år gammal och mambo. Naturligtvis tackade jag ja. Bohaget kördes ner från magasinet i Östersund. Hälften fick jag göra mig av med. Att flytta från 49 kvadrat till 19 kvadrat är att knö in sig.

Det bästa var ändå inte att äntligen få en egen bostad, det bästa var att min älskade katt Ruttu nu åter kunde bo med mig efter ett halvår hos snälla släktingar och vänner som ställt upp som kattvakter under min flyttera. Hos min mamma hade han inte kunnat bo då hon är väldigt allergisk.

Ruttu var min första sambo. 19 år gammal 1995 lyckades jag med bedriften att få en egen lägenhet på Olivedalsgatan i centrala Göteborg! Ibland hör någon ens rop på hjälp. 05:10, en söndag, sekunden efter att GP fallit ner på hallgolvet i mitt föräldrahem – slog jag upp sidan för lägenheter ! ”Etta uthyres i Linnéstaden”. Jag ringde upp annonsören 05:15. Och hade en väldig tur- hyresvärden var vaken!  Klockan 07 var lägenheten min.  Hela dagen och kvällen hörde jag hyresvärdens telefon ringa.  ”Tyvärr den är uthyrd”. Väggarna var tunna. 2o kvadrat. Utan kök men med wc och dusch. Pentry fick jag fixa själv. En egen bostad! Det var litet – men tillräckligt stort, för en vilsen ung vuxen att känna sig väldigt ensam.

2015-03-16_1426505662
Utanför min första egna bostad. Copyright © 2016 Jessica Olsbo | All Rights Reserved

 

Efter en vecka var jag sambo med katten Ruttu. En chokladbrun perser utan stamtavla. Jag hade ringt på en GP-annons samma vecka jag fick min lägenhet men katten var redan såld. Veckan efter ringde annonsören och frågade om jag fortfarande var intresserad. Köparen hade ångrat sig och ville slänga ut katten! Naturligtvis åkte jag för att rädda honom.

Ruttu ville inte visa sig. Köparen som ångrat sig bodde i en sunkig lägenhet i Frölunda. Hon ropade på Rocky som han då hette. Försökte locka fram honom där han gömde sig under en säng. Jag frågade om jag fick försöka. Jag tog fram kattburen jag köpt på Myrorna och hukade mig under sängen. Hur mycket damm kan det finnas under en säng. ”Kom då katten. Kom till mig”. Tule tänne mina pelastan sinut. Jag viskade till den på finska, ”Kom till mig så ska jag rädda dig”.

Och han kom tillslut. Han lät sig inte klappas, han smet bara in i buren. Jag lämnade 1000 kr i kontanter till kvinnan. Hon stoppade dem i fickan på sin morgonrock. Jag hann se att det stod tomma vinflaskor i köket. Massor med disk på diskbänken. Ruttu skulle få det bättre med mig. Jag hade haft det likadant.

Ruttu installerade sig snabbt i vår lilla bostad på Olivedalsgatan. Jag hade inte frågat hyresvärden som bodde bakom en tunn vägg om jag fick ha katt. Jag berättade för Ruttu att han fick lova att vara en snäll tystlåten kisse så de inte skulle märka av honom. Han tycktes förstå för i denna pyttelilla lägenhet gjorde han inget väsen av sig , inte ens efter sina toabesök.  Det började han först med när jag flyttat till en större lägenhet. I två år höll han tyst.

Jag minns att jag aldrig klippte Ruttus klor. Han hade ett högt klätterträd som han klättrade upp på och därifrån till min loftsäng. Lägenheten var inte stor men det var högt i tak. Jag älskade att sova uppe vid taket. Ruttu var 6 månader och väldigt lekfull. Men han sa ingenting. Istället envisades han med att kittla mig. I ansiktet och på tårna. Ja han bet förstås på tårna. Då vaknar man. I början ville han inte alls bli klappad, han ville bara att jag skulle leka med honom dag och natt. Vi lekte och snart var vi bästa vänner.

Då det åter var dags för mig och Ruttu att flytta till en väldigt liten lägenhet var året 2004. Ruttu var nu 6 år gammal (vi hade hunnit bo i 2 stora lägenheter). Vi installerade oss i  den lilla lägenheten, men tyvärr blev Ruttu inte alls nöjd med sitt boende! Från att under alla år ha varit en väldigt nöjd katt visade han tydligt sitt missnöje. Han började jama! Saken blev inte bättre av att jag arbetade nattetid. Ruttu kände sig ensam och jamade på nätterna. Här hjälpte inga viskningar om att inte störa grannar. I samma veva, bara några månader efter inflyttning fick jag besvär med min andning. När jag gick uppför backarna i Guldheden lät det som om jag hade en liten fågel på axeln. Min andning pep. Jag kunde inte längre jogga min vanliga runda.

Jag sökte hjälp på Gibraltargatans Vårdcentral. Läkaren lyssnade på mina lungor och gjorde sedan ett allergitest. ”Har du husdjur” ? Frågade hon. Ja en katt sedan 6 år tillbaka svarade jag. ”Den måste du göra dig av med! Du är kraftigt allergisk mot katter, hundar, hästar och kor”.

Bedrövad gick jag till apoteket för att hämta ut medicinen som läkaren skrivit ut. Jag kom ut med en hel Ica kasse. Nässpray, ögondroppar, inhalatorer av olika slag, tabletter. Herregud var det meningen att jag skulle ta allt det här resten av livet! Och var det möjligt att man som 25-åring plötsligt kunde utveckla en så kraftig allergi fast man sedan barnsben haft både hund och katt, fåglar och ridit i flera års tid. Ja enligt läkaren. ”Det är väldigt vanligt att man blir allergisk och astmatiker i vuxen ålder”.

Sedan flyttade Ruttu till Katthult. Grannen som klagat på min mjauande katt, som lämnat arga lappar i min brevlåda, som lekt med min katt genom brevlådan visade sig vara den mest underbara människa jag träffat. En sann djurvän. Hon var inte alls beredd på en katt till, hon hade en ensamkatt som redan var till åren. Jag försökte sälja Ruttu via Blocket men fick bara märkliga svar. Enda utvägen som återstod var avlivning. När jag meddelade grannen detta gick hon tillslut med på att prova att ha Ruttu hos sig. Om han accepterades av hennes svarta katt Sotis så skulle det kanske gå bra.

Ruttu fann sig genast tillrätta i Katthult. God mat. Färska räkor på fredagarna. Massor med härliga liggplatser med spanläge. Leverpastej. Nätad balkong. Och ja en kattkompis! Sotis tyckte att Ruttu var ett spännande inslag i hans liv. De båda grabbarna blev inte kärvänliga mot varann men de respekterade och trivdes i varandras närvaro. De turades om att sova i mattes säng och de turades om att ligga på de bästa sovplatserna. En sten lättade från mitt hjärta. Ruttu döptes om till Rotto och fick det fantastiskt bra och vi kom att hålla kontakten hela hans liv och än idag hörs vi av. Jag är Britta evigt tacksam!

10 år gick. Jag hann träffa mannen i mitt liv. Få två barn. Flytta till ett hus. Plötsligt en dag 2012 hörde jag mig själv säga. ”Jag saknar ridningen”! I tio års tid hade jag varit utan djur i mitt liv. Jag hade inte åkt kommunalt. Jag hade inte behövt ta mediciner så länge jag höll mig borta från djuren. Men nu kunde jag inte släppa tanken, jag ville rida igen! Efter 20 års uppehåll ville jag rida igen.

Eftersom mina tidigare försök att gå in i ett stall slutat med andnöd bestämde jag mig för att prova en uteritt på islandshäst.  Det var helt fantastiskt! En stor svart islandshäst vid namn Grani blev min första bekantskap med islandshästar. Jag hade ingen aning om hur man gjorde för att tölta, men tölt bjöd han på. Sida vid sida med ledaren för turen töltade vi in i trollskogen i Öijared. Jag var såld. Och jag kunde andas.

Grani 2012
31.7.2012 Tillbaka på hästryggen! Jessica vs Allergi 1-0; det gick bra utomhus! 20 år sen sist. Grani på Västanvindens islandshästar. Copyright © 2016 Jessica Olsbo | All Rights Reserved

 

Britta i Katthult och jag har hållit kontakten under alla år. En kväll när vi sågs över en middag sa hon att det var fasadrenoveringar i huset igen. Att husen i Guldheden var fuktskadade. Fuktskadade? Min lilla etta i hennes hus hade varit nyrenoverad när jag flyttade in. En dag hade fastighetsskötaren utan att höra av sig till mig gått in i min bostad för att kontrollera en läcka på toaletten. Det låg en lapp i brevlådan om att han varit där. Kaklet sattes på igen. Det var visst inte så farligt. Men jag undrar det då kaklet envisades med att lossna från väggen. Min egen teori är att det fanns mögel i denna lägenhet. Att det gjorde mig allergisk och känslig mot djur. När jag varit ifrån både djur och mögel hade kroppen läkt sig. Jag kunde nu rida, åka kommunalt och klappa vissa hundar.

Att skaffa Maräng var en chansning. Tack och lov har gått bra. Jag har gjort allergitest på Mölndals allergimottagning och jag är inte längre kraftigt allergisk mot något annat än hundar. Astman jag nu har är så kallad ansträngningsastma. Jag tror att mycket är genetiskt. Förra året fick jag ett tjock brev från Sahlgrenska Universitetssjukhus. De ville att jag skulle fylla i frågor om allergi och eventuella astmabesvär. Jag hade valts ut på grund av att den senaste forskningen säger att flickor ofta ärver sina mödrars allergier och astma i vuxen ålder. Min mamma hade fyllt i samma formulär för 30 år sedan – då hon sökt hjälp för sina besvär.

Jag måste upp på vinden någon dag. Leta efter kort på Rocky, Ruttu, Rotto – kär katt hade många namn!

 

2014-03-25_1395769153
Maräng som kattunge, Copyright © 2016 Jessica Olsbo | All Rights Reserved

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked