Katt(a)strof(er)

Igår vaknade Göteborg mitt i ett sagolandskap. Fyrtiocentimeter nysnö. (Ja jag vet en del påstår tiocentimeter men jag har mätt: 37,5 cm). Vackert! Helt fantastiskt vackert. Vi hade kollat väderprognosen på TV och var väl förberedda.

Mannen var ute och skottade snö klockan 06. Tur förresten att Popcorn har åkt hem. Hur hade det gått för husse med kalla fötter att skotta snö. Han har nu efteråt berättat, att han var rejält oroad: ”Jag tänkte ett tag där, Om Maräng fortsätter jama på det här viset. Och väljer att Inte sova under mitt täcke. Vad ska vi då ta oss till”.

Han är en man, och en man berättar i efterhand. Lite synd då jag annars kunnat lugna detta katastroftänk genom min kvinnliga-Maräng-intuition: jag visste att Maräng skulle bli precis som vanligt. Tre dagar efter att Popcorn hade åkt. Man har väl sörjt en Player förr eller.

Så han skottade. Jag fotade. Barnen jublade. Jag med gammal halkig bil hade att välja mellan: skidor eller skjuts till jobbet. Vägen var inte plogad. Skidor hade varit hurtigt men jag valde skjuts. (Ren lathet – men jag har andra hurtiga saker på gång – ska berätta mer om det vid annat tillfälle). Så jag föll för erbjudandet om fyrhjulsdrift och oanvända dubbdäck. Jag säger ju att Maräng sällan har fel, Volvo är tryggt.

Så klockan 07:30 var jag på plats på mitt kontor, 15 minuter före arbetsstart. Och som jag redan tänkt – så blev det en ensam morgon.

Hela staden hamnade i ett märkligt katastrofläge. Skolor stängde. Förskolor stängde. Klienter ringde mig och frågade om vi verkligen har öppet denna dag. Jodå, där satt ju jag, så öppet var det. En efter en kom mina kollegor. Det var en hurtig morgon vill jag säga, någon hade promenerat över en timma i snömassor! Men det fanns även de som inte lyckades ta sig fram. Tänk vad lite snö kan ställa till.

Det finns lätta och svåra katastrofer. De lätta töar bort. Idag var allt som vanligt igen i Göteborg. Spårvagnarna, även de nya italienska, tuffade på. De svåra katastroferna fryser till is.

Min första katt hette Tiger. Men kallades Tikku (finska. ”Pinnen” på svenska) eftersom han var så smal. Jag köpte honom för en krona när jag var 14 eller 15 år gammal. Jag åkte för att titta på en kattunge, och kom naturligtvis hem med en kattunge.

Det dröjde inte länge förrän jag förstod att Tikku inte riktigt var en sådan katt som jag hade önskat mig. Ni som har läst mina tidigare inlägg minns; mjuka tassar, varm nos, spinnande läte. Jag hade tänkt mig att alla katter är mysiga, att de trivs inomhus, att de spinner. Tikku gjorde två av tre. Han trivdes inte inomhus. Han var halv-huskatt halv-vildkatt. När han hade varit ute åt han en Hel kattmatsburk. Så mycket energi gick åt då han jagade.

Det fungerade inget vidare med Tikku som husdjur. Vi bodde på 8:onde våningen i ett höghus. Tikku ville bara vara inne när han sov. Och sov gjorde han extremt lite. De nätter han var inne, var han ändå ute: på vår inglasade balkong. Var han inne klöste han sönder hela lägenheten. Jag har aldrig vare sig före eller efter honom, träffat en katt som kunde klättra på väggarna!

Balkongen Tikku bodde på ger mig kalla kårar än idag. Där satt han instängd från kväll till morgon. På morgonen åkte han hiss och släpptes ut. När någon familjemedlem kom hem från skola eller jobb, följde han med in för att äta. Jag förstår ju i efterhand att vi borde låtit honom vara ute, jämt. Eller låtit någon bonde ha honom som sitt lejon på sina ägor! Tikku hade älskat det! Han var en sådan katt som hade klarat sig, till och med utan mat. Jag fick se hans bytesdjur, och det var inga smådjur, vissa större än honom. Men detta var 1990, långt före Facebook med ‘rädda djuren sidor’ och liknande.

Så Tikku bodde på balkongen. Han delade denna balkong med en ångestladdad människa, som rätt som det var tänkte ta sig ett skutt. Ja där var de lika, Tikku och denna människa. Hade fönstret varit öppet, är det mycket möjligt att han hade tagit sig en flygtur, till och med från åttonde våningen, för att få sin frihet.

Jag var rädd. Livet för mig då hade varit lättare utan denna balkong. Utan mitt kära husdjur som inte ville vara ett husdjur. Än idag kan vakna av mardrömmar, sätta mig upp och tänka – det var bara en dröm! Den där balkongen existerar inte längre, i mitt liv. Det är katastrofer på katastrofer som frusit till is. Ibland smälter de litegrand, men när en människa väljer att inte vilja, igen och igen och igen, då blir isen snabbt tjock igen, ni vet knappen ”S” (snabbt) som finns i frysen. Här råder rena rama istiden – och ja jag kan skratta åt det jag skrev nu! Humor är ofta min räddning!

Idag går alla mina tankar till en anhörig i norr. Tillsammans får vi låta det snöa. Vissa saker fryser till is. Andra saker smälter bort och vissa saker kommer kanske fram till våren För en sak är säker: det kommer en vår. Det kommer alltid en vår! Till och med italienska spårvagnar är ute och kör just nu, tänk på det, trots snö. De kommer vara rostiga till våren. Ärrade. Precis som du och jag. Men de klarar sig. Katastrofer händer. Det går inte att värja sig – men förbereder man sig när man vet att det ska snöa så är man åtminstone lite förberedd. Lite tjockhudad. Även då plogen faktiskt inte rycker ut. Du behöver inte rycka ut.

Och förlåt Tikku. Jag hoppas du har det bra i din katthimmel. 

 

12523040_10153486901407572_4268671497855953004_n
Copyright © 2016 Jessica Olsbo | All Rights Reserved

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked