Katten på cykeln

Vi var i nio årsåldern. Ingen av oss fick ha något eget husdjur. De vita dansmöss min familj hade räknade jag inte in. Den ena musen hade bitit min pappa så illa i fingret att den en natt troligtvis mötte sitt öde i toalettstolen. På morgonen efter bettet fanns musen i alla fall inte i sin bur. När jag och min syster varit ledsna över försvinnandet tillräckligt länge och pappas finger läkt dök musen plötsligt upp igen. En morgon väcktes jag av det klassiska surr-surr ljudet som hörs då musen motionerar. Runt åker hjulet. Jag hoppade ur sängen och gick för att titta närmare på musen. ”Syrran vakna, vakna! Musen har kommit tillbaka. Men den är mycket mindre nu”.

Den nya musen var tam. Vis av erfarenheten hade pappa köpt en musunge. Det var vår djurälskande kusin som kommit med det kloka rådet: ”köp inga gamla råttor, de ska vara ungar när ni får dem, annars bits de bara”.

Nio år gamla var vi, jag och min kompis, och vi längtade så efter ett eget husdjur! En liten mus var liksom bara ett djur-i-bur- djur. Inte ett djur med söta tassar, varm nos, en slickande tunga eller ett spinnande läte. Det var ett sådant djur vi ville ha.

När man inte får som man vill hur mycket man än tjatar händer det att man tar saken i egna händer. Om det var min eller kompisens idé eller en gemensam idé får jag låta vara osagt. Det minns jag inte. Vi brukade vidga våra vyer genom att tillsammans cykla på en gul cykel som vi kallade Monarken. Jag trampade och kompisen som var lättare än jag satt på pakethållaren. Vi brukade ta ett varv i grannskapet, alltid till P-automaterna för att se om någon glömt någon krona. Vi hade en fast runda och när den var rundad hade vi i regel minst 7 kronor att handla godis för. En dag lämnade rundan oss helt tomhänta och vi bestämde oss för en ny rutt och ett nytt uppdrag.

 Vi cyklade till bostadsområdet där jag gick i grundskolan i Backa, kallat Wadköpingsgatan. Här bodde många kattälskande människor! I vårt eget bostadsområde Blåstaden fanns några enstaka katter men inte ett myller av fyrbenta vänner som här. Vi behövde inte leta länge. Redan vid den första gården i kvarteret såg vi en svartvit katt. Den var nyfiken på oss och kom omgående fram till oss och ville bli klappad. Ingen kattunge med den fick duga. Inget halsband ingen ägare. Så tolkade vi reglerna. Katten hade inget emot att åka med på cykeln.

När vi kommit tillbaka till vårt bostadsområde passade en av oss katten medan den andra sprang hem och hämtade mjölk, korv och skinka. Katten hade nog inte fått äta sig mätt på länge. Den åt upp allting. Sedan ville den sova. Vi satt med katten i knät på gräsmattan och funderade på vad vi skulle kalla vår katt. Vi tyckte båda att ”Katten” var ett bra namn . När klockan blev 17 var det dags att gå hem. Vi tog med oss katten till vår trappuppgång. I huset vi bodde både fanns det en brandtrappa. Ett bra hem för katten tyckte vi. Vi ställde fram ett fat med mjölk. Sa god natt till katten och släckte lampan.

Nästa morgon gick vi tillsammans för att ta hand om vår katt. Vi hade båda dåligt samvete över att den fått bo ensam i mörkret. ”Den kanske ändå har en ägare där borta i det andra kvarteret. Eller så kanske den har kattkompisar som den saknar”. På nytt fick katten åka cykel. Jag trampade och kompisen och katten satt på pakethållaren. Vi släppte ner katten på samma plats som vi hittat den. Den gick inte sin väg som vi trodde. När vi vände cykeln hemåt sprang den efter oss. Vi fick stanna och schasa iväg den. ”Det går inte Katten, du kan inte bo hos oss. Vi hälsar på dig här istället”.

Det här var vår första lånekatt. Om minnet inte sviker helt hade vi åtminstone två katter till efter ”Katten”. Även ett par igelkottar. Alla fick de bo på det hemliga gömstället i vårt eget hus. Våra föräldrar undrade ibland vart alla korvar tog vägen. Sedan upptäckte vi tack och lov kattungarna på stallets loft och visst hände det att vi åkte till hästarna – för att vara med katterna. Men vi lånade i alla fall inte hem någon mer.

Musen levde i flera år. Den bet aldrig pappa i fingret och än idag finns buren kvar på pappas vind, om barnbarnen blir sugna på en dansmus så att säga. Men det tror jag inte, vi har ju Maräng. Ett riktigt husdjur med mjuka tassar, varm nos, sträv tunga och ett spinnande läte.

 

2014-04-02_1396451179 - kopia
Catwalk – Copyright © 2016 Jessica Olsbo | All Rights Reserved

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked