”Har du funderat på vad det är som gör att du trivs mitt i sirenerna? Mitt i ett sådant kaos, en sådan enorm stress, som din arbetssituation faktiskt innebär?”
Psykologen som mestadels sett mig blicka i fjärran, fick nu möta min blick. Jag tror att det var första gången jag faktiskt såg henne i ögonen. Ändå var detta andra eller tredje gången vi träffades. Blåa nyfikna ögon.
”Det är väl för att det är det normala för mig”…
Jag har alltid trivs bäst när det är rörigt för mina tankar – plötsliga dilemman som kräver min absoluta uppmärksamhet och min lösning. Runt omkring mig vill jag ha den exakta motsatsen. Var sak på sin plats. Inte ett papper kvar på skrivbordet efter arbetsdagens slut. Aldrig ett odiskat glas på diskbänken. Inga block med anteckningar. Ge mig någon minut, sedan brukar jag minnas det exakta scenariot – utan att kika i journalen.
Men där och då hade den ständiga röran, det helt normala på arbetet, som jag tyckte om, fått konkurrens med privatlivets olösliga röra. De blåa ögonen väntade på en förklaring. Och de väntade på min egen lösning.
Det var strax efter det mötet som jag hittade svaret på det som blev min ”stress-lösare”. Jag var hemma tre veckor från arbetet. När minnet återvände efter ett par samtal med de blåa ögonen hittade jag till stallet. Sirenerna fortsatte tjuta både på arbetet och i privatlivet men de berörde mig inte så mycket. Jag bytte de blåa ögonen mot hästar. Det fungerade lika bra, ja faktiskt ännu bättre och till ungefär samma kostnad.
Att umgås med ett djur som hästen, som vägrar svara på dina signaler om du har dina tankar någon annanstans än hos just den, var den absolut bästa mindfulness jag kunde hittat!
Sedan kom Maräng.
Varje dag är det underbart att veta, ja det är nästan att jag skäms nu när jag tänker efter! Jag tar henne för given! Varje kväll jag sätter mig i soffan kommer hon som förväntat och lägger sig i mitt knä. Ibland tittar hon mig i ögonen, slickar mig på näsan, om hon får, som för att fråga, ”allt ok matte”? Sedan lägger hon sig tillrätta, alltid med tassarna i taket och spinner tills hon somnar. Där ligger hon tills det blir för varmt för mig. Jag flyttar henne och hon förlåter mig för att jag väckt henne.
Vi båda vet ju at vi snart sitter sådär igen. Jag avslappnad och hon med tassarna i taket. Det är en stresslösare det.
