Ett dygn har gått sen Popcorn åkte till Stockholm. Maräng är frustrerad. Med trettiominuters intervall spricker hon ut i ett hjärtskärade skrik. Inte visste vi att hon hade sådana röstresurser! Familjen är trött. Maräng har inatt låtit oss veta att hon inte alls hade dejtat klart. Ta hit honom igen. Var är han. Hon har vandrat runt i huset, upp och ner för trapporna i vårt trevåningshus. Ropat, lockat, letat. Var är du Popcorn? Korta stunder har hon värmt husses fötter och allt har varit som vanligt tills hormonerna åter briserat i hennes kropp. En ny vandring i huset. Nya läten. Mjau mjau mjauuuuuu.
I Finland läser man ofta i kattannonser att katten ännu inte hittat sitt servicefolk, sina betjänter. Och visst är det så katten ser på sin familj, vi servar henne och hon svarar oss genom att vara oss trogen. Och vi människofolk som hellre till vår natur blir betjänande glömmer för stunden vårt rätta jag när det kommer till våra svansbarn. Naturligtvis ska de ha det bästa!
Min förra katt Ruttu tyckte till exempel inte om odörer på toaletten. Hade han behov meddelande han naturligtvis att det var dags för städpatrullen att rycka ut. Och behov hade han, oftast nattetid. Om städpatrullen inte vaknade omedelbart satte han igång med något som definitivt inte väckte bara det egna tjänstefolket utan hela huset om det var så. Donk donk donk. Det är ganska effektivt att slå med tassarna mot ett badkar. När kanten vippar låter det ganska mycket. Nästa steg om detta inte räckte var att slå på ett element. Donk donk donk. Om tjänstefolket nu inte heller reagerade började donken snart ackompanjeras av grannen ovanför. Hörrni upp nu och töm kattlådan så vi får nattro i huset!
