”Hjälp!!! Mamma pappa, hjälp!”
Mina djupt inrotade öronproppar sänker decibelen något. Jag re-agerar istället för att agera. Jag ligger kvar i sängen – hjärnan ifrågasättande vad öronen hört.
Min andra hälft har inga ljuddämpare och agerar. Han finns där för vår son sekunder efter skriket, för att hjälpa till med vad än som fått vår yngste att skrika ”hjälp” med ett tonläge i sin röst jag innerligt hoppas, aldrig behöva höra igen.
Innan jag hunnit uppleva min egen besvikelse över att jag uppenbarligen inte kan lita på mina sinnesintryck med skyddslappar i öronen är det redan över.
Till livets ögonblick lägger jag ännu en gång, tacksamheten över att vara två föräldrar.
Det kunde slutat illa.
Klockan är tidig morgon när vi kör mot Katrineholm. Inte för att vi är ivriga, sista minuten midsommarhandlare utan för att vi inte har någon tid att spilla. Vi är här och nu och vilar i tystnaden. Utan Sveriges radio, utan musik och utan poddar att bli oense över. Tacksamma över att ingen blev skadad.
Lillkillen somnar i bilen.
Vi köper sill, färskpotatis, prinskorv och köttbullar. Jag blir löjligt lycklig å Beckys vägnar när djurhyllan visar sig ha ett gigantiskt utbud. Och jadå, Beckys once in a life time måltid (tack Britta!) finns i hyllan. Svindyr såklart men självklart ska hon få sin soppa. Fyra minipåsar för 50 spänn. Jag köper även ett nytt katthalsband.
Tillbaka i stugan tar jag ett beslut. Jag skriver mitt telefonnummer på det nyinköpta katthalsbandet och sätter det sedan om halsen på min egen uppfödning, Vita tassar(nu) Belle, och öppnar dörren.
Igårkväll utkämpades en tröstlös kamp. Belle hysterisk inne i stugan, galen av att se Maräng ute, Becky ute och sina tvåbenta stojandes vid bryggan.
”Hon har sitt livs bästa dag idag, eller hur?”
Lillkillen ser Belle ta för sig av nyvunnen frihet utan begränsningar. Belle borrar in sin panna i hans. Tacksamheten går inte att ta miste på.
Belle gör några misstag (springer över förbjudet område till grannar) men vallas skickligt hem av Becky. Maräng blundar. En trygg mor ger trygga barn -.
Våningssängen, vars botten i morse, strax efter sju, plötsligt gav vika, och drömmen lill-killen just i det ögonblicket befann sig i; Belle dränkt av tårar till följd av ensamhet, är nu lagad(e).
Belle har nu haft sin The-day-of-life. Inga mer sönderklösta hönsnät på fönsterna. Inga mer mardrömsskapande illvrål...
Önskar Er alla en fin midsommar!
