Musen i pulkabacken

Ni som har läst alla mina inlägg minns säkert den vita musen. Igår kväll fick denna lilla mus mig först att skratta så att tårarna rann för att strax efter fälla en sorgens tår.

Det skiljer 840 km mellan mig och min syster. Vi hörs sällan av i vardagslunken men när familjen krisar kommer vi alltid nära varann. Vi har vittnat och genomlidit mycket galenskap tillsammans. Men tack och lov har vi många gemensamma glädjeämnen, roliga minnen, också. Detta blir en blandning av glädje och sorg: 

Min syster: ”Musen du skrev om häromdagen, vet du att jag har två tydliga minnen av den? Jag minns att jag hade den i en korg, du vet i den där pulkabacken.”

Jösses! I Pulkabacken! I Blå Staden där vi växte upp fanns (finns det) en fantastisk pulkabacke. Där körde vi snowracer-race mot grannskapets barn. Många var de som skrattade åt vår farkost vid första anblick, men den som skrattar först. Ja ni vet. Vi vann. Varenda race vi körde vann vi med vår gemensamma snowracer från stenåldern. Var har ni köpt den där..? Ja det visste vi faktiskt inte. Och den dagen dess skidor var helt utslitna ja då hade vi åkt klart.

Vad hade musen att göra i pulkabacken. När jag torkat glädjetårarna och sansat mig lyssnade jag vidare.

Min syster: ”Ja det var inte på vintern som jag tog med mig musen ut. Det var sommar och jag hade musen med mig på gräsmattan vid pulkabacken. Ett barn i grannskapet kom fram och frågade om hon fick hålla i musen. Hon fick musen i sin hand och musen smet med en gång in i hennes tröjärm! Ungen fick ju panik. Och det fick väl musen också. För vet du vad musen gjorde? Den kissade på henne! Så stressad blev den alltid, när någon annan skulle hålla i den.”

Här klarnade minnena i min minnesbank, att musen i första hand inte var min. Jag längtade ju efter ett riktigt husdjur med mjuka tassar, ett spinnande läte.

Min syster: ”Minns du hur den dog?”

Nä det vet jag inte riktigt. Men plötsligt, jodå jag minns. Jag minns! En liten vit mus prövar mitt minne. Och jag minns!

Jag var i 8 års åldern. Vi hade som alla andra somrar åkt med familjens Volvo, årsmodell ny, och husvagn till mormor, i Finland. Så även musen. Husvagnen stod parkerad längs den gamla ladan. Fin sommar. Massor av kusiner. Massor av mygg! Nyfödda kattungar som vi lekte med. (Men tyvärr även dränkta kattungar i ån då det var omöjligt för dem att behålla allihop).

En morgon tog spånet slut till vår lilla mus. Musen bodde i sin glasbur, i husvagnen, och behövde nytt spån. Min syster gick till vår pappa och sa att vi var tvungna att åka till lanthandeln och se om de sålde spån. Hon hade inte haft en tanke på att packa med en extra påse.

”Inga problem. Här finns ju massor, du kan hämta spån bakom ladan”. Och hon gjorde som hon blev tillsagd. Hämtade spån bakom ladan.

När hon haft musen ur buren och bäddat rent för den, ville musen inte gå ner i spånet. Den satte sig på sitt lilla hustak i buren. Vad märkligt tänkte hon.

Nästa morgon var musen död. På det lilla husets tak låg den. Förmodligen kvävd till döds av det färska sågspånet som förmodligen släppte ifrån sig en stark doft.

Min syster: ”Och hur berättar man för sina kusiner, som bor på landet och ser möss springa på gården varje dag. Möss som är katternas mat […] Att ens älskade lilla mus har dött”.

 Ja där tar våra minnen slut för det fanns nog inget mer minnesvärt. Musen begravdes troligtvis bakom mormors lada i Kuivaniemi.

När sommarlovet närmade sig sitt slut åkte musens tomma bur, med den långa vägen hem, till Göteborg. Jag minns ingen önskan då hos någon att få en ny mus. Men på pappas vind, finns den än idag. 30 år senare. Buren, huset, snurrhjulet, matskålarna, om någon, någon gång önskar sig en liten mus, att glädjas åt, att sedan sörja, att sedan minnas.

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked