Det har snart gått 4 dagar sedan Maräng blev mamma. Hon är helt tillbaka i sina vanliga rutiner. Hon går upp med oss på mornarna och äter frukost. Slappar en stund med (nåväl; på) Göteborgs-Posten. Går på toaletten. Sedan kollar hon om det är vardag eller helg: försvinner husfolket eller stannar de hemma?

Igår var jag planerat ”kattledig” från mitt ordinarie arbete men passade på att jobba hemma för mitt gamla jobb. Maräng höll mig sällskap men gick också upp till sin bolåda och matade kattungarna regelbundet. Även sina vilostunder tillbringade hon med sina små. På kvällen valde hon dock i vanlig ordning att sitta i mitt knä, i soffan, med tassarna i taket och vid läggdags lade hon sig på husses fötter.

Snart fyra dygn efter kattungarnas födsel, ser Maräng ut precis som vanligt igen och beter sig precis som vanligt igen. Helt fantastiskt! Lika fluffig och söt. Lika tillgiven och social. Ingenting syns av att hon nyss varit dräktig och fött ungar. Det jag märker är att hon äter och dricker mer, helt naturligt när hon har fyra ungar som växer så det knakar.

Marängs kattungar bor i vårt sovrum, längst ner i en stor garderob, i en papplåda med lock. Lådan har en liten ingång som Maräng går in och ut genom. Ett perfekt litet katthus verkar hon tycka!

Idag har jag jobbat som vanligt. Ser ingen anledning till att vara ledig när allt fungerar som det ska.  Lillmatte rapporterade direkt efter sin hemkomst att Maräng låg så nöjd så med sina ungar i lådan. Hon hade enligt mina instruktioner bara kikat in genom lådingången med en ficklampa. När jag nyss kom hem själv kunde jag förstås inte låta bli att titta till ungarna jag också. Jag lyfte ut lådan och lyfte på locket. Med ens blev Maräng jätteorolig.

Mamma Maräng är alltså som vilken mamma som helst. Hon signalerar tydligt att kattungarna är hennes och att jag inte ska röra dem mer än nödvändigt.

Idag hann hon ta en av ungarna i nackskinnet och smita under sängen när jag lyfte locket. Jag vägde ungarna snabbt och klappade dem litet. Passade även på att rolla ren filten som ungarna ligger på. Riktig bebispäls har de sötnosarna. Sedan var det bara att stoppa tillbaka dem i den mörka garderoben.

Nu längtar vi alla enormt efter att de ska växa till sig så att vi ska få gosa med dem. Än är de pyttesmå, både blinda och döva, endast i behov av sin mammas omsorg så då får vi snällt vänta, även om vi längtar.