De tre Minimarängerna fyllde redan 8 veckor i fredags.
I måndags besökte jag, barnen och hela katt kvartetten den trevlige veterinären på Lerums djurklinik. Han ställde kluriga frågor (ex ”vad hände för exakt 71 år sedan idag?”) och barnen glömde då helt bort att det kanske var lite läskigt med alla sprutor i rummet …
Maräng var först ut. Jag tog ut henne ur kattburen och hon lade sig på rygg på behandlingsbordet.
”Van utställningskatt eller?” undrade veterinären.
Jag tror hon verkligen saknar all den uppmärksamhet hon i vanliga fall har. De tre kattungarna tar mycket fokus så hon passar på. När hon kan. Spinnandes tog hon så emot det årliga vaccinet! Strax efter kunde vi svara hennes förvånade blick att Ja nu var hon även resklar. Passet uppdaterat.
Efter det var det Kurants tur. Sedan Disco och slutligen Rock. Ingen av de tre kattungarna sade ett endaste pip. Inte förrän de fick sina chip; ID-märkningen. Piiip x 3. Sedan var de tillbaka, en efter en hos mamma Maräng som omsorgsfullt tvättade dem, en efter en. Ingen av kvartetten knystade ett endaste mjau efter detta. En dryg halvtimma senare, var vi åter hemma.
Jag är så otroligt glad och lättad, över att alla tre kattungarna har så fina familjer som väntar på dem! Det är nästan jag avundas dem planeringen. Förberedelserna, längtan och den lilla oron som alltid ändå finns med. En ny familjemedlem ska göra entré!
Ni som följt bloggen vet att Minimarängerna var fyra i nästan tre veckor. Lilla Grön, tänkt att stanna kvar hos oss i Röda Huset, gick plötsligt bort och lämnade ett stort tomrum. Mitt i sorgen när vi alla i Röda huset grät sade jag de orden som jag tror tröstar varje kattägare bäst, när bäste vännen lämnat dem:
”Gråt inte mer, vi kommer att köpa en ny”.
Husse och Lillmatte har inte nämnt det jag kläckte ur mig men Lillhusse påminner mig med jämna mellanrum. Vissa kvällar, trötta kvällar, rinner tårarna ner för hans kinder och han ser mig rakt i ögonen, de gröna ögonen kräver ett sant svar ifrån mig : ”Mamma har hon har det bra nu Lilla Grön? Jag saknar henne så himla mycket”.
Och då gråter också jag, inombords.
Så matte letar. Jag har letat i Finland. Naturligt då jag är tvåspråkig. Men nej ingen ”Lila” eller ”lilatabby” katt som passat oss. Och ingen ”Lila sköldpadda” heller. Än i alla fall. Sedan har jag kikat på annonser och chattat med uppfödare i Danmark, men nej inte där heller. Sedan har jag hört mig för med de birmauppfödare jag känner och annonserat i Sverige, men nej inget svar än. Så nu har jag annonserat i Italien! Tack vare en språkkunnig gammal vän har jag nu annons i landet som är känt för väldigt fina birmor!
Vi får se vad det blir för någon – och när det blir. Om det blir en tur retur Rom. Men nog kommer de bli två. I sinom tid.
