Vi har skjutit fram starten längre än vanligt. Bara göra en sak till och sedan en till. Efter frukost spricker himlen oväntat upp och solen tar vid.
Än är det inte över! Ögonblicken måste tas tillvara och jag har rätt att ursäkta mig. D-vitamin in för hösten.
Solstolen är redan uppvärmd och det kommer bli ett dopp till. Först ska jag bara sluta ögonen och lägga denna stund bland viktiga minnen. Minnen man plockar upp när mörkret inte släpper in något ljus.
Vattnet kluckar mot bryggbåten och sedan det välbekanta prasslet i vassen. Ankorna har inte gett upp. Snabba simfötter. Kanske blir det en brödbit idag.
Det har varit en fantastisk sommar.
Det är mer vemod än tidigare kring nedpackningen av sommaren. Av någon anledning känns nästa sommar oändligt långt bort.
Att lägga sängkläderna i en tvättpåse hem, istället för att tvätta och hänga upp dem för självtorkning, i sol och vind – får mig nästan att brista ut i gråt. Nu är det alltså över!
Sedan tar ilskan vid.
Den gör ofta det, när det kommer till städ. Kylskåpet blir som nytt. Golven glänser. Den svarta öppna spisen som inte fyller någon vettig funktion förutom som utfodringsplats för alla djur retar upp mig.
Kladdar ”Jess was here” med fingret. Så urfånigt! Men vad spelar det för roll.
Djuren vet vad som är på gång. Den prickiga, nya, underbara svansar inte efter mig som hon brukar när jag far in och ut med färdigpackade kassar utan ligger still. Snarkar med ryggen vänd på ”sin” soffa. Jag plöjer stugan med den högljudda industridammsugaren. Tur att ingen vill prata med mig.
Vi hade bestämt oss för avfärd kl 15:30. Fastän vi skjutit fram starten av nedpackningen är allt klart 14:30. Stugan kan nu lämnas för att invänta hösten. Denna sista långhelg har vi bara Becky med oss från katt-trion.
MEN Becky vår lydigaste katt är som uppslukad av jorden när bilen är inställd på hemfärd. Vi hjälps åt att leta i en halvtimma. Sedan får husse åka iväg och slänga sopor.
Lill-husse och jag ropar och ropar. Skakar godisburken allt ilsknare. ”Becky”. ”Poh”. ”Kom nu Poh”.
Jag tänker att visst, just Becky skulle nog klara sig ett tag! Fånga fisk. Kanske en liten orm. Möss och råttor…
Efter 30 minuter är vi övertygade. Trots att vi redan letat överallt i stugan måste hon vara inne! Hon kommer alltid på första ropet utomhus och går aldrig långt! Hon vaktar våra hus.
Och japp, lill.husse smyger ut på tå och viskar med viss triumf i rösten. ”Jag vet var hon är mamma”!
15:15 kör vi mot Göteborg. Becky lägger sig tillrätta i min famn. Där kommer hon vilja ligga, om hon får bestämma: 3-8-0 km. Tills vi är hemma.
Var hon gömde sig? ->På en köksstol med duken långt nerdragen bakom sig. För vem vill lämna sommaren bakom sig.
Ta hand om er. Hoppas vi får en varm ljus sensommar. Glöm inte att vara på ljuset.